Under de senaste veckorna har SVT:s dokumentärserie Arvtagarna diskuterats flitigt i media, på sociala medier och på arbetsplatser. Serien om internatskolan Lundsberg har fått stort genomslag men också mött skarp kritik. 

Diskussionen har därmed inte bara handlat om skolans kultur eller de uppgifter om pennalism och rasism som skildras, utan om journalistiken i sig. Kända publicister har ifrågasatt om berättartekniken gått ut över sakligheten. 

Det är en debatt som intresserar mig då jag arbetar med faktamanus för tv-dokumentärer och böcker. 

En vanlig missuppfattning är att journalistisk stringens och dramaturgi inte går ihop. Att man måste välja mellan en berättelse som griper tittaren och en berättelse som är rättvis och sann. Det stämmer inte. De starkaste dokumentärerna är det just för att de låter fakta bära berättelsen. Komplexiteten i ett ämne och detaljrik fakta kan göra berättelsen starkare, inte svagare, så länge man skiljer på vad som är relevant fakta och vad som är brus. Det som inte är relevant för berättelsen och bara brus kan med fördel rensas bort.

Det är framför allt en sak som Arvtagarna-debatten satt fingret på, och som alla som arbetar med faktamanus och dramaturgi bör vara vaksamma på oavsett om man skriver böcker eller tv-manus: 

Arbeta gärna med ett karaktärsdrivet manus men var samtidigt noggrann med vad som är sant och fakta. 

En karaktärsdriven berättelse är ofta det effektivaste sättet att förmedla komplexa skeenden. Ju mer karaktärsdriven en berättelse är desto mer tilltalande kan den vara för läsaren och tittaren.  När vi följer en persons perspektiv, ser världen genom hens ögon, är det dock desto viktigare att fakta hanteras med precision eftersom vi lätt kan luras att tro att karaktärens världsbild är den sanna. Det är inte alltid så och behöver inte heller vara det för att det ska bli en spännande historia. Tvärtom. 

Det kan bli en riktigt stark berättelse om tittaren mitt i resans gång förstår att  karaktärens version av verkligheten inte är sann. Motstridiga perspektiv och obekväm fakta bör alltså inte behandlas som störande och irrelevanta inslag. De ska i stället ses som en integrerad del av hur berättelsen byggs upp.  När huvudkaraktärens världsbild krockar med sanningen kan ett manus lyfta och gå från att vara okej till att vara fantastiskt.

Så berättade exempelvis Dokument inifrån, dokumentärserien om läkaren Paolo Macchiarini, för ett par år sedan. Först lärde man känna huvudkaraktären. Sedan förstod man att hans världsbild inte var sann. 

När Dokument inifrån publicerade serien Arvtagarna fick dock familjen von Platen stort emotionellt utrymme för att berätta om sin sons tid på Lundsberg. Även om det är ett legitimt och effektivt berättargrepp, så funkar det bara om det emotionella utrymmet balanseras av fakta. Det hände tyvärr inte. 

När paret  von Platen gång på gång upprepade att den dömde sonen är ett offer, trots att domstolen slagit fast motsatsen, blev det bara märkligt eftersom fakta inte fick lika stort utrymme.

Det här är alltså mitt tips: 

1. Berätta gärna karaktärsdrivet. Det är tilltalande och effektivt.  
2. Låt dig dock inte påverkas eller styras av huvudkaraktärens världsbild. Det som känns sant för en huvudkaraktär och det som är sant på riktigt är inte alltid är samma sak och det är din roll att kunna skilja på det.