Jag fick ont i nacken för någon vecka sedan. Det började med en stelhet, en ”oj då, jag har visst suttit för länge”-insikt som inte ville ge med sig. Nästa morgon slog en molande känsla till när jag satte mig för att skriva. Att kalla det smärta vore att ta i, mer ett obehag. Sen gick lösnings-Per igång.

Ställ om stolen så den lutar en smula bakåt.

Flytta datorn till skrivbordets kant så att armbågarna kan vila när jag skriver.

Och så kuddar: en i ländryggen och en vid sidan där jag tycker om att slänga upp benet i en halv skräddarställning.

Det höll i några minuter tills jag behövde hämta något. Stolen tippade tillbaka, jag kom knappt ut från platsen eftersom det inte fanns någon vidare glipa mellan mage och laptop. Kuddarna tog första chansen att kasta sig på golvet. ”Dags att köpa en ergonomisk skrivplats från IKEA” tänker kanske någon. ”Dags att bli bättre på att ta skrivpauser och röra musklerna” tänker jag. Men vilket sätt är rätt sätt?

Att uppdelningen mellan jobb och paus, att rörelse under arbetsdagen är viktigt, vet vi redan. I skolan är lektionerna 45 minuter av en anledning, även om schemaläggaren i ett briljant infall ibland bokar in två pass back-to-back så barnen hinner fler lektioner före lunch och kan komma hem redan klockan två på eftermiddagen, till deras skrivande pappas förtret. Men 45 minuter, alltså. Sedan en rast, kort eller lång, och gärna utomhus med frisk luft. Gärna rörelse.

På något sätt har vi, eller åtminstone jag, glömt bort det i skrivarvardagen. Du vet hur det är: när man har flow vill man gärna fortsätta rida på vågen. Ibland hamnar man till och med i ett slags trans där man är så inne i scenen att man hunnit skriva fem sidor när man trodde det var två. Sen gör nacken ont. Och händerna. Mina fingerleder värker ibland, vilket är rätt knäckande när man är närmare fyrtio än femtio. Vad heter förresten den yrkesskadan? Författarfingrar?

Instagram, som tycks både höra vad man säger och veta vad man tänker, har redan kommit med förlag i form av riktade annonser och inlägg. Först kom förslagen om att köpa moderna, funktionella och jättefula skrivmöbler för tiotusen. Sedan bilden på en kille som låg i sin skrivbordsstol med uppfällt fotstöd (tänk tandläkarstol i nedsänkt version) med skrivbordet tippande mot honom och datorn fastklämd så att han inte skulle få den i skallen. Detta var, enligt inlägget, det optimala arbetssättet. Det enda jag kunde tänka var ”var ställer man kaffet?” och ”hur gör man om man måste gå på toa?”. Inga bra svar från Metas algoritm denna gång heller, alltså.

Kvar blir att vi löser detta själva. Så varför pratar vi inte mer om hur ofta man ska ta rast? Vilka övningar man ska göra för att undvika ont i nacken, fingrar och handleder? Kanske har alla koll utom jag!

Självklart tränar jag regelbundet, löpning mest, men det här handlar mer om lågintensiv rörelse i vardagen än de där passen med efterföljande dusch ett par gånger i veckan. Någon måste ju ha knäckt det här med skrivpaus-rast-rörelse. Någon – Författarförbundet, någon influencer, vem som helst – måste ha utarbetat det ultimata sättet att röra på rätt leder och muskler på bästa sätt för någon med stillasittande arbete framför dator. Kanske du? Kan du i så fall dela med dig så en stackars sate som undertecknad får hålla sig smärtfri?

Många säger att de aldrig tänker sluta skriva, att det här är något de kommer hålla på med också efter att de officiellt gått i pension, men det kräver en kropp som orkar. Ibland undrar jag hur jag ska komma dit i ett stycke.