”Gubbsjuk och tråkig”. ”Dålig uppläsare”. ”Uppläsare kass”. ”Seg”. ”Tråkig”.

Det här är de fem senaste recensionerna som en ljudbokslyssnare på en av de stora plattformarna kommit med på olika böcker av olika författare. Det tog en halv minut för mig att hitta personen, som är långt ifrån ensam och inte i närheten av värst. Men det behöver jag inte berätta för dig som skriver. Du har också sett den här typen av kommentar, säkert på dina egna böcker med. Ingen är förskonad. Tonläget online blir hårdare hela tiden, tycks det mig. Så hur hamnade vi här och vad blir konsekvensen när den goda tonen glöms bort? Vad kan en simpel författare göra för att vända utvecklingen?

Att skriva ett blogginlägg om hatiska kommentarer och nedlåtande recensioner kan tyckas som att slå in öppna dörrar. Jag tror många håller med om att det som ibland kallas ”debattklimatet”, en omskrivning för hur vi talar med varandra, blivit hårdare. Nej, inte hårdare. Det låter som att det är någonting man behöver stå ut med, att man måste härdas och efteråt blir bättre på något vis. Klimatet har blivit sämre. Jag skippar att ta upp exempel från politiken, där det nyligen talats om just tonläget, och hoppar istället in i vår värld.

Böcker är en del av samhället, likaså människorna som läser dem. Därför är det kanske inget konstigt att man får stå ut med att det regelbundet kommer elaka kommentarer och rena dumheter som att folk tävlar om att sätta första ettan på en bok när den kommer (”haha, jag hann först” – ja, det här hänt många kollegor). Kanske är det inte konstigt att rent hat också letar sig in, kommentarer man såklart anmäler och som plockas bort efter, tja, en vecka eller så. (Personen som skrev den då? Nej, den får vara kvar.) Kanske är det priset som man får betala för att ha skrivit en bok och därmed på något vis sträckt ut nacken. En smäll eller två får man ta om man ska vara författare, eller?

Kanske är det så. Man får leva med människor som mår dåligt och bestämmer sig för att kanalisera en del av den energin på just din bok i form av en så kallad recension. Jag kan leva med det, vilket på ett sätt är sorgligt att konstatera. Men problemet är inte kommentarerna i sig, utan hur de förflyttar gränsen för allt annat som sägs. Ett enkelt och ärligt ”nej, den här boken var nog inte för mig” blir istället ”skit”. Kort och bra. Varför lägga tid att motivera sitt svar, liksom.

”Tål du inte kritik” sa vi ibland till varandra i lågstadiet. Denna klassiska oneliner följde ofta på att man sagt något riktigt elakt, kanske fått en klasskompis att gråta genom att gå på för hårt. Man hade gjort bort sig genom att tappa takt och ton, sådär som man gör som barn när man försöker lära sig att navigera de sociala koderna. ”Tål du inte kritik” var en friskrivning som alltid gick att ta till om man ville få ett klavertramp att se ut som någon slags diskussion, en exit-strategi ur ett läge där man framstod som den idiot man var. För visst hade det gått att säga på ett bättre sätt, om det var värt att sägas? I verkliga livet betalade man alltid ett socialt pris för att vara en buffel, men i en onlinevärld där du kan dela ut rättvisan gömd bakom ett alias finns ingen konsekvens. Du kan hoppa på vem som helst och de kan hoppa på dig. Dog eat dog. Tål du inte kritik?

Senaste veckorna har det pågått en diskussion bland bokbloggare om man ska lista de sämsta böcker som man läst eller inte. Som författare har det varit intressant att följa argumenten från båda sidorna, men frågan som finns kvar i mig efteråt blir ändå: hade du sagt det här högt i ett rum med riktiga människor omkring dig? Vilka ord skulle du i så fall använda? Skulle författaren vars bok du inte tyckt om rent av tacka dig om du bara formulerade dig på rätt sätt? Jag tycker exempelvis att det skulle vara superintressant att höra varför en läsare tyckte att en karaktär var platt, varför de tappade intresset vid en viss punkt i boken och hur de istället hade velat att den slutat. Skulle det vara tufft att höra? Ja, kanske, men också lärorikt, tror jag. Våra redaktörer och förläggare ger oss ju trots allt feedback hela tiden som vi förhåller oss till. Ja, vi tål kritik! Ändå försvinner de få recensioner där personen tagit sig tid att skriva åtminstone två meningar om vad som inte funkade för dem i mängden av ”tråkigt” och ”bra uppläsare men sugig bok”.

Så till den verkligt intressanta frågan (enligt mig): hur påverkar det här tonläget oss författare då? För det är väl klart att det gör. Vi är inte immuna mot påhopp, inte ens de av oss som skrivit länge. Risken är att man blir cynisk, att man reser murar. Så du tyckte inte om min bok? Avfölj direkt! Du håller inte med mig? Blockning. Eller vad sägs om hämnd, att döpa den största idioten i din nästa bok efter läsaren som skrev att din förra ”saknade all existensberättigande”? Man vill inte ta åt sig, men giftet sprider sig. Plötsligt är det du som skriver något hårt i sociala medier eller som i smyg sätter ett lågt betyg på den där författaren som du irriterar dig på.

Går det här att göra något åt? Okej, här kommer vad som låter som en Hollywood-fånig punchline, men som jag tror stenhårt på. Vi som skriver är ”ordbegåvade”. Vi vet hur man formulerar sig, hur man får fram det man vill säga med värme och humor. Ja, vi blir också arga och bittra ibland, men vi kan bättre än att snäsa tillbaka. För folk ser upp till oss. Jo, det gör många, de där som säger ”åh, är du författare?” när du presenterar dig på en fest. De lyssnar på dig, här på nätet också. Det är en möjlighet. Vi kan sätta ribban där vi vill att den ska ligga!

Var det allt? Nej, en sak till.

Kram på dig.