Jag har alltid älskat ord. Meningar, fraser. Strofer. Det finns med bland mina allra första minnen, att jag hakade upp mig ord som lät roligt, meningar som var oväntade. Sånt som hade en bra rytm. Rim och allitterationer. (Även om jag såklart inte hade vokabulären eller förmågan att formulera det så då, jag visste bara att vissa saker fastnade i mig.) Jag kände ett behov av att upprepa de här orden eller meningarna om och om igen (men bara inuti, jag var ett tyst barn).

Som uppvuxen på åttiotalet så var det mycket Lennart Hellsing, i böcker, på teve, och på kassettband, och han var ju verkligen en mästare på ordlek. Jag hade ofta någon av hans texter på repeat i hjärnan, och allra mest gillade jag Trollkarlen från Indialand, och strofen: ”och trollkarlen blev törstig och drack upp sig själv”. Vilken grej! Vilken vändning i berättelsen, och så roligt det lät. Och lite skrämmande. Och jag funderade mycket på hur det rent praktiskt gick till. Vart han tog vägen.

En annan väldigt tidig favorit var Tomtarnas julnatt, men jag vara bara intresserad av versen som går: ”Gröt och skinka, lilla äppelbiten, äpp-el-bit-en. Tänk så rart det smakar nisse liten, ni-sse-li-ten.” (Jag var ett matglatt barn, och det var något med orden här, med hur de passade ihop, och att det blev en så konkret bild. Jag kan fortfarande känna krispet i äppelbiten, efter den mjuka gröten, hur det känns på tungan.)

Jag gör fortfarande så. Jag upprepar strofer inuti, om och om igen. Oftast tänker jag inte ens på det, hjärnan bara håller på. Och, om jag ska vara ärlig, så trodde jag länge att alla människor loopade på det sättet, men jag har blivit upplyst om att det nog inte är standard. Och jag har liksom ett arkiv av strofer inuti, som av olika anledningar fastnat i mig, och olika dagar är det olika strofer som plockas upp av hjärnan. Vilken det blir triggas ofta av någonting jag ser eller hör (vissa ord har en direkt respons, som en jukebox, säger någon ordet startar direkt slingan i bakhuvudet) eller hur jag mår i övrigt. Väldigt ofta är de här stroferna delar av låttexter. I låttexter finns ju både orden i sig, dess inneboende rytm, men även musiken till. Det är dubbelt så stor chans att de ska fastna. (Men jag menar inte att ha en låt på hjärnan ett tag, det har jag också, men det här är något annat, det här handlar om hur orden låter i sig. En kombination jag upplever som ”satisfying”, som mina tonåringar skulle säga.)

Det här händer även när jag skriver. För mig är det viktigt att texten har en rytm, att det låter rätt i hjärnan. Rytmen kommer oftast instinktivt, precis som allt skrivrelaterat, jag är dålig på att planera när det kommer till texter. Och jag redigerar såklart massor, och ändrar utifrån input jag får från andra, men just rytmen har jag svårt att kompromissa med. Det har hänt några gånger att jag och redaktören tyckt olika om någon mening eller passage, där redaktören föreslagit att något ord bör bytas ut, eller meningen skrivas annorlunda. Och säkert har hen rätt, och säkert är det ingen annan än jag som hör hacket i rytmen, den lilla, lilla feltonen. Men varje gång jag läser den meningen eller det stycket efter att jag ändrat (för det gör jag oftast) så stör det mig lite. Som ett litet sandkorn under nageln.

Jag önskar rätt ofta att jag var lite mer spontan. Lite mer easy going, öppen. När jag var barn fick jag väldigt ofta höra ”men Victoria, du kan väl bjuda till lite!” av en närstående. (Jag fattade inte riktigt vad det innebar, att bjuda till, och jag tror faktiskt inte att jag kan definiera det helt ens idag, men jag fattade i alla fall att det betydde att vara någon annan än den jag var.) Och jag kan säga att det fortfarande är min sämsta gren. Mina strängar är hårt spända. Jag har ett behov av raka linjer och förutsägbara mönster. Jag missar ofta både subtila signaler och uppenbara saker, som att någon klippt sig eller har en ny jacka. (För ett tag sedan sa jag till min man: ”Åh, har du nya pyjamasbyxor?” Varpå han kollade på mig och svarade: ”Jag fick de av dig i julklapp förra året och har på mig dem jämt.” Så, ja …) Men orden. Meningarna. Klangen. Allt folk säger, allt jag hör, det fastnar i min inre jukebox. Störigt? Ja. Speciellt när jag skulle behöva koncentrera mig på något annat, eller när jag försöker sova. Men jag väljer ändå att tänka att ordkänslighet är en fördel som skrivande människa. Jag menar, kan man inte göra sig av med sina tics kan man väl lika gärna bli kompis med dem?