Det var genom tv-manuset som jag först lärde mig att skriva lagom spännande och nu måste jag påminna mig om lärdomarna igen.

Även om berättande och dramaturgi alltid har varit viktigt i tv-reportage och dokumentärer, blev det ännu tydligare i och med playtjänsternas framväxt.

Förr, när en tv-dokumentär skulle rymmas på en halvtimme eller en timme, var det lätt att man berättade för snabbt och försökte få med för mycket i manuset. Jag gjorde det misstaget flera gånger.

En gång gällde det en Kalla fakta-dokumentär om gasutvinning i Arktis. I programmet reste jag och fotografen jag arbetade med till Jamalhalvön i ryska Arktis. I manuset skildrade jag våra möten med urbefolkningen nentserna, som drabbats hårt av gas- och oljeutvinningen.

Deras renar fastnar i anläggningarnas kablar och sötvattenfisken de äter dör ut när stora fartyg muddrar havsbotten och saltvatten strömmar in i sötvattensområden. Det mest ironiska är att utvinningen av gas och olja har ökat i ryska Arktis eftersom klimatförändringarna gjort det lättare att komma åt resurserna. Mötet med människorna, ämnet och bilderna var med andra ord starkt och intressant. Ändå blev det långt ifrån ett av våra mest sedda program. Och i efterhand är jag övertygad om att vi hade nått ut till fler med ett bättre manus.

Efter sändningen sa en av mina vänner att det tog henne halva programmet bara att smälta det faktum att det ens förekommer gas- och oljeutvinning i Arktis. Resten av informationen blev helt enkelt för mycket att ta in. Länk till programmet Resan till världens ände: https://tr.ee/qt6WroPCNn

Ungefär samma sak hände när jag skrev ett manus om hur ett av bolagen på Pensionsmyndighetens fondtorg lurade människor. Reportaget handlade om hur jag och min fotografkollega jagar personerna bakom Falcon fonderna. Vi reste till Alicante, Barcelona och Malta och stod bokstavligen och väntade på att skurkarna skulle dyka upp.

Ungdomar vi träffade i programmet vittnade om hur de lurats att jobba för ett skumraskbolag. Hela dagarna satt de i Alicante och ringde till människor i Sverige och fick dem att flytta sina premiepensionspengar till ett fondbolag med tvivelaktiga placeringar. 

Det finns absolut spännande delar i historien. Och härvan kring Falcon fonderna räknas som ett av de största, om inte det största, ekobrottet i modern svensk rättshistoria. Ändå var det för många beståndsdelar i ett enda program och manus för att tittarna verkligen skulle hinna ta till sig allt.

Reportaget fick genomslag och ledde till att Pensionsmyndigheten bestämde sig för att gå igenom samtliga fonder på fondtorget. Men manuset hade tydliga svagheter. Efteråt sa en kollega på nyheterna att han fattade att det var något stort vi avslöjade men att han inte begrep så mycket av programmet. Länk till programmet Pensionsbluffarna: https://tr.ee/BVcDedBdNN

När traditionella tv-sändningar blev mindre viktiga och playtjänsterna tog över, förändrades också kraven. Nu behövde man inte längre pressa in allt i ett enda program på en  halvtimme eller timme eller en “kommersiell- halvtimme eller  timme”, där man dessutom måste få plats med reklam.

På playtjänsterna blev det plötsligt viktigare att skapa tidlösa program med ett starkt manus. Jag och några kollegor fick gå Robert McKees storytelling-kurs och fördjupa våra kunskaper i berättande. Och vi kunde direkt omsätta det vi lärde oss genom att dela upp en historia i en dokumentärserie.

Det flexibla formatet gav möjlighet att grotta ner sig i delarna och berätta mer fokuserat och därmed mer spännande. Övergången till att skriva faktabaserade böcker blev också sömlös, eftersom böckernas format gav ännu större utrymme att bre ut sig. 

Men efter fyra faktabaserade böcker skriver jag nu på mitt första manus i spänningsgenren och här är villkoren lite annorlunda eftersom en spänningsroman verkligen måste vara spännande hela vägen. Risken finns därför att jag begår samma misstag som jag gjorde för länge sedan igen,  just för att jag är så ivrig att få det att bli spännande. Jag märker att jag ibland berättar för snabbt och försöker få med för mycket på en gång. Jag måste akta mig för att stapla för många händelser på varandra utan att läsaren hinner landa i dem.

Självklart måste det finnas driv och spänning i ett spänningsmanus. Men jag inser också att spänningen försvinner när tempot blir för högt, eftersom läsaren då inte får tid att känna, tolka och engagera sig.

Hur ska man då hitta den bästa balansen i den här genren?

Spänningsförfattare som läser det här får gärna dela med sig av tips i kommentarsfältet.
Det här påminner jag mig själv om:

• Se upp med för många händelser. En kort paus eller en miljödetalj kan ibland bygga spänning.
• Glöm inte känslorna. Det är inte bara vad som händer som skapar spänning, utan hur det känns i magen.
• Bygg stämning. Genomtänkta detaljer skapar närvaro och får läsaren att stanna kvar i scenen och tycka att det är spännande.